8 maj 2005, 60 år sen andra värlskrigets slut, var den sista dagen i Adela Schwarzers liv, en judinna från Krakow. Efter att ha öerlevt Förintelsen levde hon resten av sitt liv i Sverige. Hon fick aldrig veta om hon var den enda som överlevde i familjen.

Familjen Schwarzer i Krakow före krigets utbrott

Adelas berättelse tar oss tillbaka till Rzeszowslägret, men historien startar i Krakow på 13 Soltyka Street 1923, året då hon föddes. Hennes föräldrar var bägge ifrån Cieszanow, en liten ort nära dagens Ukraina. Fadern Mechel Schwarzer (född 1888; även kallad Mechel Schwarz i 1921 års Krakow census) flyttade till Krakow 1912 och modern Malka Beila Tennenbaum (född 1890) flyttade dit 1917. Förmodligen följde hon med sin far Mendel Tennenbaum (född 1846) dit.

Adela kom ihåg när hennes morfar Mendel berättade om hans hastiga flykt 1917 från Cieszanow på en vit häst. Kanske flydde han från upproret mot de landägare som stödde ryska revolutionen. Chocken blev så stor att senare brukade Mendel drömma att han flydde på en vit häst i sömnen.

Adela mindes även sin fars bror, en väldigt from man som kom ifrån Grodzisko Dolne för att besöka familjen i Krakow. Han såg till att kastrullerna blev renade efter kosherkonstens regler. En rödglödgad sten lades i kastrullen och sen skakades den omkring.

I Krakow levde familjen Schwarzer även på 32 Miodowa Street mellan åren 1918 och 1922, och på 13 Wielicka Street från okänt år fram till 1940. Miodowa är den historiska judiska distriktgränsen, medan Soltyka ligger närmare Krakows centrum vid baksidan av Jagellonians universitets medicinska akademiska kliniker. Detta visar på familjens steg mot likhet och socialt avancemang. Att familjen flyttade till Podgórze åren innan andra världskrigets utbrott kan tyda på att familjen blev utarmad.

Familjen Schwarzer var fattig men öppenhjärtlig och gästfri. I början av kriget så fanns i familjens hus i Wielicka också en dotter till Mendel från hans tidigare äktenskap, Chaja Tennenbaum och henns söner Haskel och Josef. De åt och levde där en kortare tid fastän att det bara fanns ett rum och kök som då tolv personer delade på.

Mechel Schwarzer var handelsman och samarbetade med kollegan Chaim Abend, som jobbade med byteshandel. Abend bodde på 11 Marquet Square i Krakows centrum. Tillsammans hade de en affär med antikviteter och möbler som låg på 2 Mostowa i judiska området Kazimierz. (På samma adress låg även rörelsen Nossei Massu som jobbade för att stödja föräldralösa barn och änkor, samt ett böneställe.) Mechel och Chaim restaurerade även antika möbler och de hade tre anställda; en möbelsnickare, en tapetserare och en kvinnlig försäljare. Kvinnan hette Gusta Schwarzer och hon var Adelas äldsta syster. Mechel åkte ofta på affärsresor till Katowice och Jaroslaw. Chaim och hans hustru Mania, som bägge var från Jaroslaw) stannade ofta till hos familjen Schwarzer i Wielicka då de bägge gillade barn men var själva barnlösa.

Malka Beila Tennenbaum.Schwarzer var dotter till Adela Feder, Mendel Tennenbaums tredje hustru. Mechel Schwarzer var son till Izak och Gitla. Han hade också en syster vid namn Bronia, och en bror med okänt namn. Mendel avled i september 1939 och begravdes på den judiska kyrkogården i Podgórze (som vanhelgades och förstördes av nazisterna 1942. Marken förvandlades till tvångsarbetsläger och stenarna till byggmaterial).

Mechel Schwarzer hade en till bror som sades ha migrerat till USA. Adela kommer inte ihåg hans namn, men i Ellis Islands databas finns en Juda Swarccher som efter att ha lämnat Krakow anländer med båten "Finland" i New York 1905 med sin familj Chane, Elka, Ester, Motel, Sosche och Laser. Deras destination var Toronto i Kanada.

Mechels syster Bronia Schwarzer (som jobbade som äktenskapsmäklerska) gifte sig med en man vid namn Liebermann. En av deras söner var Henryk Liebermann som senare gifte sig med Lusia. Tillsammans bosatte de sig i Israel. En av Mendel Tennenbaums barnbarn (son till Malka Beilas halvbror och kusin till Adela) var Leibek (Leon) Eres-Tennenbaum. Leibek var chef på Fromowic, en stor delikatessaffär nära Kazimierz och som importerade varor från världen över. Leibek levde 1972 i Israel. Hans hustru var Bina och deras söner hette Gershon och Mordechaj. Leibeks bror Izak Tennenbaum gifte sig före andra världskriget och emigrerade till USA där han ägde en chokladfabrik. Strax därpå avled han tyvärr.

Dessa är Adelas syskon: IZAK Schwarzer (född 1919), GUSTA Schwarzer (född 1921), HELENA Schwarzer (född 1925), REGINA Schwarzer (född 1926), SAMUEL Schwarzer (född 1928), AMALJA Schwarzer (född 1930). (Foton på syskonen finns längst ner på sidan.)

Izak var bilmekaniker, Gusta jobbade i Mechels affär och Helena var sömmerska. Helena hade lärt sig sitt yrke på SECONDARY SCHOOL i judiska distriktet. Amalia föddes på Judiska sjukhuset på 8 Skawinska Boczna. Hon var så svag att läkarna inte trodde hon skulle överleva, men ändå var hon tonåring då Adela senast såg henne.

Adela läste polsk grammatik i "Szkola Ludowa" (ungefär "folkskolan"). Skolan låg nära deras hus på Wielicka Street. Hon lärde sig senare sitt yrke som modist vid judiska modistaffären vid Florianska Street av en kvinna vid namn Hela. Hon kom ihåg hur hon 1930 levererade hattar i närheten av universitetet. Hon blev då jagad av ett gäng studenter som ropade: "Skicka judarna till Palestina! Ta fast judinnan!".

Familjen Schwarzer under nazisternas ockupation av Krakow

Med nazisternas ockupation, som började i Krakow den 6 september 1939, infördes en rad restriktioner för den judiska befolkningen. En av dessa var att de inte fick vistas i vissa av Krakows områden. Den judiska modistaffären på Florianska Street stängdes. En gång blev Mechel misshandlad och rånad på allt av värde efter att ha besökt ett av dessa förbjudna områden.

I november 1939 blev Krakows judar under dödshot påtvingade att bära ett vitt band med en blå Davidsstjärna på armen. Adela minns att stadens samtliga invånare fick köa från så tidigt på morgonen som klockan 04:00 för att köpa bröd, till långt i på dagen. Det hände att nazisterna då kom med hundar för att ta bort alla judar från köerna. Adela knuffades själv ut från kön av nazisterna många gånger, och hon sparkades och misshandlades med en käpp.

Adela blev åtskilliga gånger förd till tvångsarbetsläger där hon tvingades tvätta, städa och hugga ved åt nazistiska "schutzpolizei" som var stationerad vid Robotnicza Street nära familjen Schwarzers hus. En gång blev hon kvarhållen i en längre tid vid lägret. Hennes far Mechel visst om det och var väldigt upprörd. Han fruktade att hon hade blivit våldtagen av nazisterna. Men Mechel hade talets gåva och han pratade in sig hos en tysk polisman. Tillsammans satt de och småpratade om tyskens yrke i sin hemstad. Han hade en fotoaffär som var bankrutt. Till sist så ursäktade polisen sig för att han hade hållit kvar Adela alldeles för länge och släppte henne.

Under vintern 1939 tvångsflyttades Mechel Schwarzer av nazisterna till Rzeszow. Familjen stod fortfarande registrerad hos judiska församlingen i Krakow den 28 augusti (existerande papper för Adela och Helena) och den 8 september (Izak) 1940, enligt judiska historiska institutet i Warszawa. Vittnena som signerade Adela och Helenas registreringspapper var Maria Rosen, boende på 13 Tarnowerstrasse, och Sala Tenenbaum, boende på 43 Kalwaryjska Str. Adela var vittne på Izaks papper.

Följande år blev familjen Schwarzer borttvingad från huset på Wielicka Str, då nazisterna förfinade "den gamla tyska staden" Krakow. De fick endast med sig vad de kunde bära, resten lämnades kvar i huset tillsammans med sonen till hembiträdet Anna Urbaniak-Roman. Adela minns hur deras polska grannar sparkade på deras tunga väskor och skrek: "Iväg med dem! Åk till Palestina!". I själva verket åkte de med tysk transport till Rzeszów för att förena sig med Mechel. Längre fram så reste Adelas syster Regina till huset och hämtade kläder och andra nödvändiga saker. Tack vare hembiträdet Anna så återfick Adela sina familjefoton skickade till sig i Sverige efter andra världskriget.

I det ockuperade Rzeszów - tills likvideringen av gettot

I Rzeszów levde familjen på 14 Galezowskiego Street, i envåningshus som inte längre existerar, tillsammans med en annan judisk familj om fyra personer. Totalt levde 13 personer i 1 rum och kök. Föräldrarna dog i maj 1941; Malka avled i en hjärtattack den 27 maj och Mechel avled i tyfus den 29 maj. Detta kan avläsas i de judiska dödsregistren i statsarkivet och USC kontoret och i Rzeszów. Möjligen kan deras begravningsplatser bli identifierade i den nya judiska begravningsplatsen vid Czekaj, då deras placering är känd men för tillfället kan tyvärr inte kartan över begravningsplatsen hittas, och en stor del av gravstenarna användes av nazisterna för att stenlägga Chopin Street.

Barnen flyttades till Szpitalna 1, som strax blev det "mindre gettot" (och som likviderades först). Adela minns hur nazisterna kom med hundar till marknaden på fredagarna. Deras uppgift var att fånga judar för att "rena" staden, men själva klarade de inte av att välja ut sina offer. Hundarna fick göra det istället. Den jude som hunden sniffade på togs iväg och avrättades. Känt från Förintelsen i Rzeszów är att gettot, innehållande 12 500 judar från staden, stängdes den 10 januari 1942. Dessa förenades i juni med ett liknande antal judar från omgivningen runt staden. 19 år gamla Adela ingick i en grupp tvångsarbetande som jobbade vid den lokala järnvägsstationen. Hennes uppgift var att lasta av vagnar med kol, ved och sand. Hon grävde också diken när hon hjälpte en lång kvinnlig judisk professor som inte orkade med sin uppgift.

Under våren 1942 deporterades Adela tillsammans med sin grupp av tvångsarbetande av nazisterna till ett läger i Biesiadka. Hon såg aldrig mer sina syskon igen efter detta. En liten strimma av hopp fanns bevarad inom Adela då hon fick berättat för sig av några kvinnor från Rzeszów som kom till lägret i Czestochowa att hennes syster Amalia hade gömt sig för nazisterna i en skräptunna under deporteringen. Vad som sen hände i Rzeszów under de följande månaderna är klimaxen i den här berättelsen för då avgjordes syskonen Schwarzers öden, och om dessa vet vi inget. Olika källor anger olika antal och platser för utrotningar.

Här är ett faktum alla är överens om: judarna från Rzeszów och de judar som fördes till Rzeszóws getto från närliggande områden blev utrotade efter ett antal deporteringar som startade i juli 1942. Tisdag 6 juli tömdes det södra mindre gettot, på torsdagen 10 juli och måndag 14 juli tömdes Kopernik Street, Tannenbaum Street, och fredagen 19 juli deporterades de äldre människorna samt det judiska sjukhuset. Alla deporterade grupper fick marschera till Staroniwa järnvägsstation i Rzeszów. Därifrån fanns det två olika destinationer: de blev antingen avrättade i förintelselägret i Belzec eller i skogen nära Glogów Malopolski (av en del kallad Rudnaskogen).

Det officiella antalet dödade judar i Belzec i juli 1942 är 14 000. I sin unika dagbok skriver Stanislaw Kotula att Glagówskogen användes till avrättningar av de äldre och de sjuka judarna. Antalet offer varierar mellan 2 000 till 6 000 enligt olika källor.

Den 7 augusti samlades återstående mödrar med barn ihop genom ett nazistiskt bedrägeri. De fördes först till Peltina och sen till Belzec (fler än 1 000). Den 15 november genomfördes ytterligare en avrättningstransport till Belzec, då 2 000 judar mördades. Kvar blev 3 000 judar i södra gettot som nu delades in i getto A (öster om Baldachowska Street; innehöll tvångsarbetare) och getto B (väster om Baldachowska Street). Getto B kallades av fångarna för "schmeltgetto", smältgettot, dvs ett getto där det var förutbestämt att judarna skulle komma att dödas.

Fångarna i getto B fördes till Auschwitz-Birkenau och avrättades i gaskamrarna i september 1943. Mellan den tiden fram till juli 1944 sändes tvångsarbetarna också till Auschwitz. En del av dem lyckades fly och gömde sig till krigsslutet, en del av dem överlevde Auschwitz. Andra flyttades till ett tvångsarbetsläger i september 1943 och blev senare skjutna i Dubrucowaskogen.

Den historiska beskrivningen tillåter en hypotes att de äldre av Adelas syskon kunde ha förts till arbetsläger, precis som Adela själv, vilket gav större chans till överlevnad. Speciellt från getto A skedde ett flertal lyckade rymningar. Barnen kunde fly eller gömma sig, världen känner till flertalet sådana mirakel…

Kan Izak, Gusta, Helena, Regina, Samuel (som var 14 år 1942) och Amalia (som var 12 år gammal vid samma tidpunkt) ha varit mer tursamma än de 6 miljoner judar som mördades vid "Shoah" - Förintelsen?

Adela Schwarzers egna ord om hennes jobb i nazisternas tvångsarbetsläger

I Biesiadska befann sig Adela bland de fångar som tvingades hugga ner skog. Adela minns:
-"Min chef var en liten fel tysk som alltid bar civila kläder och en liten grön hatt med en fjäder i. När vi anlände till lägret så var det fullt av ohyra och vi blev täckta med insekter över hela kroppen. För att överleva blev vi tvungna att äta en slags potatissoppa. Det var sand också i soppan. Vi vaktades av "volksdeutschers"; en polsk man och en ukrainare. Om vi försökte räta upp våra böjda ryggar så blev vi slagna med en käpp. En gång när jag svimmande fick jag förbli liggande på golvet medvetslös tills jag själv kvicknade till. Ingen fick lov att hjälpa mig. Flera gånger såg jag sjuka människor som fick gräva sina egna gravar. Efter detta sköts de…"

Sen februari 1943 så förblev hon i tvångsarbetslägret i Huta Komorowska. -"Där var jag också tvungen att hugga ved. Jag hade inte rätt kläder för det så mina händer och fötter var iskalla. Vi överlevde genom att äta potatisskal och annat skräp vi kunde hitta. Barackerna var fulla av ohyra och vi led dygnet runt. Det var tröttsamt att slåss mot ohyran. Det fanns inga sängar där, vi såg direkt på de kalla golven. Jag fick nervfeber där. Min hälsa blev väldigt dålig när jag tvingades arbeta fysiskt ändå. Maten var väldigt usel. Under nätterna blev vi tvungna att stå utanför barackerna i givakt i flera timmar. Under den tiden hotade kapo att skjuta oss eller att sända iväg oss. Han slog oss med sitt gevär.

Efter detta blev Adela sänd till lägret Plaszow i Krakow. Fångarna där bar kläder med nummer på. Hennes jobb var att sy fast knappar på nazisternas uniformer. Nästkommande läger, i oktober 1943, var Skarzysko-Kamienna där Adela fick jobba i en ammunitionsfabrik. Där tvingades hon jobba vid en borrmaskin i 12-timmars skift. Jobber var väldigt ansträngande och av utmattning somnade hon en gång vid maskinen. Hon väcktes upp av en kvinnlig volksdeutsch som hällde vatten över henne. De fick mat endast en gång om dagen, och under den måltiden var de tvungna att jobba. Under tiden vid det lägret skadades Adela allvarligt i ena fingret av maskinen. Hon opererades och fick blodförgiftning som resultat. Efter operationen syddes inte såret igen ordentligt och än idag fungerar inte det skadade fingret ordentligt.

Sen augusti 1944 arbetade Adela vid ett läger som hette Czestochwa, vid ännu en ammunitionsfabrik. Hennes överordnade var en tysk som hette Winter. Adela misshandlades flera gånger vid den fabriken. -"De slog mig till och med för att jag var magsjuk och blev tvungen att gå på toaletten. En gång gick en maskin sönder när jag jobbade vid den. Jag fördes då till vakten. Herr Winter var också där. De lade mig på ett bord och herr Winter beordrade en man att piska mig tills hela min kropp blivit blå. När misshandeln var över tvingades jag tacka herr Winter för att han varit så snäll och för att han inte gett mig flera slag."

Adela försökte fly från Czestochowa. Hon lyckades komma ut från fabriksområdet och hon nådde fram till några bönder. Hon köpte bröd av dem för en guldring hon hade gömt insydd i klänningen. Hon hade gömt den för en sådan nödsituation. Efter det så tog hon sig tillbaka till lägret och delade med sig av brödet till sina medfångar. Hon visste inte hur hon skulle överleva på utsidan…

Slutligen, i januari 1945, hamnade Adela i det sista lägret - Bergen-Belsen. -"Vi sändes först till Buchenwald med ett godståg utan toalett, fönster eller mat. Det tog flera dagar. Vi var i väldigt risigt skick när vi kom fram till Buchenwald. Där bytte vi till en annan vagn och så sände de oss vidare till Bergen-Belsen. När vi kom fram fick vi köa för inspektion i flera timmar. I det lägret fanns det väldigt lite att äta och sista tiden fanns det knappt vatten heller. För en kort tid där tvingades jag hugga ved. Om vi inte gjorde vårt jobb som vi förväntades så misshandlades vi."

Efter befrielsen - den underbara överlevnaden och den eviga eftersökningen

- "När vi befriades av de allierade i april 1945 så var jag i sådan dålig kondition att jag visste inte vad som skedde med mig själv och runt omkring mig." I verkligheten hade hon kastats på en hög av döda människor. Hon överlevde tack vare en judisk medfånge, Betty (numera gift Goldberg och boende i Israel), som berättade om Adela för de brittiska trupperna. Adela fördes till 81 BR General Hospital. När hon blev bättre sändes hon vidare den 16 juli 1945 från transitcentralen i Lübeck i Tyskland till Sverige av svenska Röda Korset (med Folke Bernadottes "vita bussar") på båten "SS Ronnkaer". Hon anlände Malmö dagen därpå.

I Malmö ansågs hon av svenska Röda Korset vara så svag att de lade in henne i karantän på sjukhus i fyra veckor. Längre fram så sändes hela gruppen överlevande från Bergen-Belsen till Baggå för konvalescens. De erbjöds efter detta jobb på ASEA (numera ABB) i Västerås, vilket de gladeligen accepterade.

Sen dess sökte Adela Schwarzer efter sina syskon utan framgång, men aldrig utan hopp. Det är som bekant det sista som överger människan… Minnena av syskonen följde henne genom hela den hemska perioden, varje dag och natt. Här är Izak, Gusta, Helena, Regina, Samuel och Amalia Schwarzer.

Vi - hennes svenska och polska familj - kommer aldrig sluta leta tills ett positivt eller negativt svar har uppnåtts.

Nedskrivet av Violetta Reder, baserat på minnen från Adela Schwarzer som hennes man Gösta och hennes son Jan skrivit ner, samt även baserat på författarens egna kontakter med Adela.

För information: adelaschwarzer@hotmail.com

Källor:
1. BIEBERSTEIN Aleksander, Zaglada Zydów w Krakowie (The Shoah in Kraków) Kraków 1985. 2. DUDA Eugeniusz, The Jews of Kraków, Kraków 1999.
3. KOTULA Stanislaw, Losy Zydów rzeszowskich 1939-1944. Kronika tamtych dni (The Fates of the Rzeszów Jews. A Chronicle of those Days), Rzeszów 1999.
4. OSTER Moshe, Gehinom znaczy pieklo (Gehinom means hell), Kraków 2005.
5. PIECH Stanislaw, W cieniu Kosciolów i synagog. Zycie religijne miedzywojennego Krakowa 1918-1939 (In the Shadow of Churches and Synagogues. Religious Life of Kraków between the Wars 1918-1939), Kraków 1999.
6. POTOCKI Andrzej, Zydzi w Podkarpackiem (Jews in the Subcarpathian District), Rzeszów 2004.
7. Encyclopedia of the Holocaust, New York 1990 after: www.motl.wiesenthal.com